Långberget i solen!

Idag har vi spenderat några timmar uppe på Långberget tillsammans med Louise och hundarna. Vi har inte setts på evigheter så nu äntligen!
Hundträning, liten promenad, lunch och massa babbel, kunde inte bli bättre i denna bistra kyla. Dock uppe på berget var ”bara” -10 grader, jämfört med dalgångens -23, och solen sken gött.

Den nya miljön vekom inte Sna alls utan var bara fin å glad.
Vi tränade lite, vi rehabar ju än, men passade på att träna på det vi i nuläget kan träna på. Bra oxå att få gemensam träning med Louise och Snipe, samt som störningsträning.

Sna jobbade så fint med mig trots en Snipe som tränade ff och inkallningar. Några få blicksläpp men åter snabbt i jobb och lek med mig och tog belöningar mycket bra. Stor skillnad mot i somras när vi tränade tillsammans, utveckling!

Vårt Sitt u gång börjar bli riktigt fint. Sna sätter sig snabbt, på signal, och fin stadga. Vi kör korta sekvenser i baklängesmarsch men testade en kort sträcka med ff och sättande idag, och det var riktigt fint! 🙂

Fotgåendet ska vi i nuläget inte träna, då Sna hamnar i statisk spänning med kroppen, och det påverkar hans vä sida mera. Så vi får köra lite och korta omgångar med baklänges istället. Vilket gör inget alls då man kan träna många beteenden inför lydnaden i just baklängesmarsch innan man börjar traska i rätt fotposition.
Ett kort men väldigt effektivt träningspass blev det idag och på en helt ny plats för oss, perfekt!

Sna och Snipe verkade oxå va glada att se varann, fina grabbarna! Det blev en liten promenad ihop, nosandes på samma fläckar hack i häl på varann 🙂

Gud va jag vill träna lydnad! Jag skulle ha en hund till 😉

Nu njuter vi i soffan framför brasan och smuttar ett glas rött.
God fortsättning på Er!

Fyrverkerier

Fyrverkerier är fasiken inte roligt, inte när man har djur!

Idag kunde det gått sig riktigt illa på kvällspromenaden med Sna.
Ca 150 m från oss sköts det plötsligt upp massa raketer på rad och smällarna knastrade multum.

Snabbtänkta som både jag och Urban var så låtsades vi som absolut ingenting, att himlen lystes upp och small som kulsprutor, inget vi gjorde notis om. Va fan skulle vi göra!?

Sna avbröt sitt nosande, stannade till och började titta på när himlen fylldes av regnbågens färger och smällarna började i eko bakom och runt oss, så han visste inte vart det kom ifrån.
Han verkade dock inte rädd, utan mera fundersam men lite orolig såklart, det var ju jättenära och att det kom så tvärt. Vi gick vidare och han började studsa efter raketernas sken, som lek typ. Sen började han leka lite i snön och då började jag busa tillsammans med honom i snökanterna, precis som alltid på våra promenader.

När fyrverkerierna slutat smattra så vände han sig inte ens om när vi lugnt traskade vidare hemöver. Busig Sna i kopplet och inte tillstymmelse till hukad kroppshållning, låg svans eller stressdragande i kopplet. Skönt!

Jag hoppas nu innerligt att detta ställde till det för Sna, som aldrig visat sig varken skott- eller fyrverkeriberörd!
Efter promenaden la sig Sna lugnt och tuggade på sitt tuggben.

Visst kan fyrverkerier va fint att se på MEN nääää, tänk på alla djur! Många far verkligen illa, många är redan rädda och fler kan bli rädda, ljudförstörda för livet.

Snart är nyåret här, hoppas de som smäller smällare tänker på att skjuta sina fyrverkerier runt 12-slaget och inte under hela dagen.
Många djurägare skulle nog vara tacksamma.

God fortsättning på julen där ute! ❤

”Snipp-snipp” Sna?

Kastrera Sna? DET har vi funderat fram och tillbaka på under en tid.
Ska man eller ska man inte??

Jag har läst massor typ överallt, skickat mail och frågat typ 4 veterinärer/kliniker om kastrering och för/nackdelar, kemisk chip-kastrering, kirurgisk kastrering osv.

Sna är oerhört påverkad av tikar, just nu går det löptik här omkring och han är väldigt stressad. Han har alltid varit nosig, men nu vill han spåra hysteriskt, fastnar i fläckar och hans käft dallrar värre än ett dragspel, stackaren 😉
Han ljudar mycket, förmodligen av stressen och hormonruset, inomhus som utomhus och vid promenaderna så kan han börja pipa så han skriker! Å kontaktbar… det kan ni nog gissa.. nada. Å andra sidan så är han tikfixerad även när de inte är i löp verkar det som.

Funderingarna är att ev testa kemisk kastrering med chip. Då kan man ångra sig liksom.
Sna har inga felbeteenden som gör att jag tänker kastrering, utan det är för hans doft/tikgalenhet, att han verkar faktiskt slita ont. Det vore skillnad om han inte gick upp i sån stress som han gör. Stress för med sig så mycket annat på ett negativt sätt (tycker jag) och inlärning blir svårare på många plan, vardag som TL.

Jag funderar oxå kring beteendeförändringar som man oxå kan läsa om lite varstans när det gäller kastrering.
Ex: Osäker hund sägs kan bli mera osäker. Är Sna en osäker hund – Nej, det är han inte.

Funderingarna flyger som sagt! OM vi bestämmer oss att testa chip så blir inte det förrän ut i januari/februari, efter vårt besök hos fysioterapeuten. Jag vill stämma av med henne om Sna’s muskulatur och uppbyggnad och samråda lite kring det.

Det är även karens på 6 månader vid chipkastrering för tävlande. Men tidsmässigt så ser jag inget problem kring det, vi är inte i riktig träningsform för att träna mot tävling ännu och vi har faktiskt all tid i världen till det bara Sna blir ok i kroppen framöver.

Jag vet att Sna är ung, kan det bli bättre ju äldre och mognare han blir?
De tips vi fått i övrigt är att ”Ha fungerande belöningar” och visst det köper jag helt klart att man ska ha, och det har vi, MEN när driften är så stor och belöningarna inte alls funkar oavsett vad som erbjuds. Ja då anser jag , och märker av, att de totalt tappar sitt värde tillslut.

Svårt! Hur ska man tänka och vad mår hunden mest bra av i slutändan?!
Kluven matte! Snipp-snipp Sna?

Hundmöten #1

Tidigare under hösten började våra lugna, kontrollerade hundmöten strula. Sna började bli spänd, nått utfall här och där, svarade om mötande hetsade/skällde och han verkade osäker, kom helt ur sina lugnande signaler och noll kontakt. Det spelade ingen roll om det var tik eller hane. Jag stod som ett frågetecken!
Jag började tänka åldern, 1-års åldern liksom, mycket som sker i utveckling osv.
Tillslut tänkte jag ”NEJ, detta är inte Sna!”

Ni som följer oss lite vet att vi i nuläget rehabiliterar Sna’s lilla kropp pga olycklig händelse i somras som gjorde hans bäcken snett och därefter gått och snedbelastat sin kropp under några månader. Vi går regelbundet nu hos fysioterapeut. Han har tydligen gått med mycket obehag och ont i kroppen, å han har döljt det bra! Eller jag var för blind att se och tänka så långt!

Hundmöten på hemmaplan blir typ 95% dåliga möten, då det är svårt att få till bra möten med bra hundar. Då menar jag lugna, trygga i hundmöten. Vi har ofta blivit utskällda osv vilket inte hjälpt oss i där vi står idag.
Tyvärr så tror jag att en blandning av Sna’s ålder, smärta, kroppsligt obehag och dåliga hundmöten gjort våra hundmöten infekterade, och nu kan vi nog lägga till lite understimulans på listan vilket kan göra Sna lite mindre stresstålig och myror i brallan, ingen fördel!

Senaste månaden har vi i största mån undvikit vissa hundmöten, försökt iaf. Vi har vändt håll eller gått i stoor båge för att ta ut avståndet och ibland suttit och tittat lugnt.

Senaste veckorna har jag tänkt mycket! Tänkt att ju mer fel å tokiga möten blir, ju svårare kommer det att bli och dumma beteenden blir så befästa så igår åkte jag och Sna till Annica, Lundagårds hundskola i Forshaga, för att träna hundmöten mot hennes tre fina hundar, två tikar och en hane. Annica har ju träffat Sna och sett honom i hundmöten när han var runt 6-7 månader gammal.
Jag gillar träningskonceptet med hundens kommunikation och lugnande signaler som Annica kör och har tränat på så vis med Sna sen han var ca 4-5 månader gammal.
Läs mer på http://www.kommunikationsmetoden.se
eller deras Facebook-sida.

Det var riktigt nyttigt för både Sna och mig att få möta lugna hundar!
Sna visade fina lugnade signaler och tog fin kontakt med mig, inte ”hjälp mig/stöd mig” kontakt, utan glad kontakt. Där har jag varit lite osäker förrut då mina tankar varit just att Sna kanske blivit osäker i hundmöten.

Sna visade oss stor nyfikenhet, tog in miljön fint, inga osäkerheter eller rädslor i alla hundmöten vi gjorde mot Annikas tre hundar. Å ja, han blev oerhört KÄR i schäfertiken Criga, öj öj va Sna försökte fjäska in sig 🙂

Det vi märkte i alla hundmöten var att Sna blir mycket lugnare om han får se hunden under hela mötet och han äter gärna godis/mjukost. Han låste sig inte faktiskt! Yes! När mötande passerat så kunde vi gå vidare.

Tja, vid ett möte så bestämde sig Sna för att dra in mot skogen, vattenpöl! Han struntade totalt i möteshunden och började gräva och plaska vatten. Det blev lite blött om mattes fötter 🙂

Möte med Annicas hane tog vi sist. Inga konstigheter! Fina signaler och kontakt. Pricken över i:et var vårt allra sista möte med hanen, så gick vi hela mötet UTAN att sätta Sna! 🌟 Han visade bara fina signaler! Glad att jag hade lite is i magen och läste hans kroppsspråk! Jättemycket beröm och godis och en glad Sna och matte! 😃
Där avslutade vi träningen, för denna omgång.

Sna är för övrigt väääldigt hanig just nu. Mera vaktig hemma just nu och kan få för sig att testa rida på sin matte! Phuuu… 🙂

Jag är jätteglad över att han inte utmanar i hundmöten, han höjer inte svansen bara för att han ser en hund i möte osv. Svansen höjs när aktivitetsnivån går upp, tydlig signal om mötande verkar hetsig. Han kissar inte heller i samband med hundmöten, ingen markering på det sättet heller, myyycket skönt!
Hoppas att det håller sig så…

Hundmöten tränas vidare, men vi behöver träna på lugna hundar, samt få mängdträning. Vi kommer åka flera tillfällen till Annica samt hänga på hennes kurs i februari.
Mängdträning, olika miljöer samt olika hundar/ekipage.
Ju bättre och bättre Sna blir i sin kropp kommer nog oxå göra sitt, i kombination med bra träning med säkra möteshundar. Så hoppas vi återfår våra fina hundmöten vi alltid haft! Eller rättare sagt det KOMMER bli snuperbra!

En utslagen Sna igår kväll ❤️

Tack Annica och Uffe för träningen igår!

Återbesök i Gråbo

Igår ringde väckarklockan 04:00 och en lång resa på 70 mil ToR till Gråbo för ett återbesök för lille Sna var på agendan. Så här kommer en uppdatering…

Min egen uppfattning om Sna under dessa fyra veckorna som gått sedan vårt allra första besök hos Annika, är att jag tycker hans muskulatur i bakdelen, framförallt vä bakben, blivit mjukare. Han går mycket bättre, passgår mindre och har fått bättre hållning i sittande och stående kropp samt tar ut bakbenens steg längre/bättre.

Annika höll med om alla mina ovanstående uppfattningar! Det var så gött att höra hennes ord när hon började känna igenom Sna lite smått till en början, ”Ja, här har det hänt grejjer!” 🙂

Sna´s vänstra bakben var mycket mjukare i muskulaturens alla delar och har även blivit lite mindre i omfång, vilket i vårt läge bara är bra då Sna överbelastat vä bak pga det sneda bäckenet. Höger bakben har ökat muskulatur, även ryggen har också byggt lite muskler. YEYY! Målet är ju att få hans muskulatur jämn på båda sidor. Gåträningen och träningsnivån vi haft under dessa fyra veckor har varit i en bra nivå för Sna och resultatet hittills visar att han börjat belasta rätt, gå mera korrekt och börjat använda sin rygg igen!

Annika kunde fortsätta fysioterapin från där hon avslutade sist och vi höll på strax över en timme. Det roliga med Sna var att han kröp intill och la sig med viftande svans hos Annika och hon kunde bara sätta igång liksom. Så go känsla att se honom vara så MED på det hela, inga konstigheter.

Det var en hel del att pilla med på hans lilla kropp igår. Ländryggen, nån punkt vid revbenen och skulderbladen satt det endel att lossa på och rätta till som blivit sekundärt till hans sneda bäcken och snedbelastning av det. Sna samarbetade otroligt duktigt och det märks att han litar på Annika och mig i detta.

Annika visade mig på HUR det kan kännas vid knutar i muskulaturen, ex ryggen, som jag tycker är svår att massera och känna. Det blev så tydligt när jag fick känna efter längs ryggen där det kändes liksom slät och jämnt å så vips kom vi till en liten bula, en knuta, och DÄR skulle jag massera lite lätt och vips så fick jag en reaktion ifrån Sna att muskelknutan släppte och pälsen började resa sig längs med bogen – blodtillförsel! Häftigt!!
Det är ruskigt häftigt att först få en reaktion från hunden, som kan va som att det gör liiite ont, och i nästa sekund så slappnar hela hunden av och bara njuuuuter. Ögonen sluts, han gnuggar nosen lite i fällen eller slickar ens händer å så ligger han helt avslappnat på sidan.
På slutet så låg Sna totalt avslappnad på fällen, med huvudet på min hand. Han ryckte till lite emellanåt med ögonen för att kolla om jag var kvar, bara han såg mig så slöt han ögonen igen. Han var så avslappnad så han somnade till, han fick såna små sömnryckningar i tassarna 🙂
Vi fick väcka Sna när det var dags att avsluta helt och det var en glad grabb som reste sig. Han delade ut pussar i massor, sträckte på sig och skakade sig från nos till svans och WOW va fint han stod samt rörde sig! ❤

Vidare träning blir gåträning på olika underlag, skogen är ett av dom, Yes! Nu ska också fokus vara att han ska lyfta frambenen ordentligt, använda sina bogar och armbågar ordentligt. Så mera omprogramering till korrekta flytande rörelser på hela kroppen. 10 korrekta steg ska utökas och målet är att Sna ska gå och använda kroppen korrekt i 50 meter i slutet på januari. Det är ett stort mål!
Massagen dagligen fortsätter och märker jag att han är lite sur, öm osv vid beröring/hantering så ska jag notera det, att då har han fått träningsvärk. Vila nån dag och minska lite på rehabträningen och se passande nivå därefter för Sna´s muskulatur.

Sna kan börja gå lite lös när jag ser att han är i ett lugnare modus, hmm… lugnare modus… inte så lätt med en snalp som lätt går upp i varv och just nu är en aning understimulerad! 😉
Jag har upplevt att det har varit lite svårt hittills att tillgodose Sna med bara mental stimulans för att stilla hans myror i brallan. Trix, nosövningar, skvallerträning osv i all ära MEN jag tror att även få ha friheten, att springa/lunka av sig, få ha lite avstånd och behöva ha koll själv på matte/husse, leka ihop, gör sitt för välbefinnandet och stimulans för hunden. Så har jag upplevt det iaf med både Izzie och Sna.
Vi leker lite mera nu men korta korta sekvenser/lekpauser och inte tok-kampar, men huvudsaken vi har roligt ihop och det gör mycket för oss i nuläget.
Han får inte springa och leka med andra hundar än med tanke på att han kan bli tacklad osv vilket vi inte vill för hans kropp. När tillfälle ges så passar vi på att gå promenader ihop med andra ekipage, något iaf och nyttigt!

Så.. summan… vi är på rätt väg och nu rehabar vi vidare och bygger upp kroppen under vintern/våren och siktar på lydnaden och tävling mot sommaren/hösten, hoppas vi! Å vi får ju inte glömma vallningen! 😀

#alltfördig

Återbesök till Gråbo om 6 veckor!